Av Maria Mannberg
Ett samhälle, blev två, blev tre. O hopp. Hur gick det till?
Ett samtal grannar emellan, och senare en nybörjarkurs i biodling. Det var synnerligen intressant, men därifrån till att ta steget ut i verkligheten är lite läskigt. Tänk om de dör allihop?
— Jag tror jag tar en kurs i att bygga kupor också.
Sagt och gjort. Två bottnar och fyra sargar färdigställdes och målades fint röda.
— Nu när jag har kommit så här långt kan jag lika gärna beställa resten av materialet som behövs. Listan fick vi på kursen. Kupkniv, borste, rökpust, handskar, skyddsdräkt, vax, tråd ramar …
— Fattas bara bin då.
Det är fortfarande läskigt. Och inga avläggare finns till salu. Det har visst varit ett dåligt år. Hösten passerar, och vintern, men framåt juni blir jag lovad ett samhälle.
Det är nästan som att bli förstagångsförälder. Valhänt, ansvarsfullt.
— Vad har jag gett mig in på? Hur ska det gå? De är så små. Jag får inte klämma dem. Var det någon som skrek nu? Dog den? Aj, där tappade jag kupkniven. Fickorna borde vara större. Det blir ingen fjutt på rökpusten. Jag struntar i den.
— Håll nu noga ramen över kupan så att drottningen inte ramlar i backen. Där är hon! Blå i år. Och där ser jag drönare, larver, och de små söta bina.
De flyger kors och tvärs över dalen bort till grannarna på koloniområdet, verkar trivas och jobbar på bra. Vi är igång! Steget är taget! Det går till och med hyfsat smidigt. Till hösten skördar jag min första honungsram. Det blir en enda ram detta första år. Vi knaprar på kakan med vax och allt, men honungen smakar fantastiskt. Glädjen är stor.
Ett samhälle invintras.
— Nja, det är inte att rekommendera, säger de andra i föreningen.
— Ja, jag vet, det hade vi ju lärt oss på kursen, vi får bara hoppas på det bästa, att de klarar vintern, att det inte blir någon förlust.
Jag lägger örat till kupans tak och försöker urskilja något surrande livstecken. Jag tror de lever. Vecka efter vecka, hela vintern lång.
Nästa säsong blir det avläggare. Det måste vara två samhällen. Hur var det nu man gjorde? Youtube blir min bästa instruktionskälla. Beställer drottning. Jag vill inte ha bin av blandras. Då kan det bli elakt, sa läraren. Och det går ju inte för sig i ett koloniområde. Flyttar ramar, några med honung, pollen, täckta larver … Argh! Här hade jag önskat att någon erfaren hade stått bredvid. Jag försöker hålla reda på drottningodlarens ord. Ta bort spett? Larver? Glasögonen ramlar av näsan och kupkniven försvinner återigen mystiskt. Men det går bra. Den nya drottningen, som är vit, överlever.
Ett mantra jag håller i huvudet är lärarens ord om att bin tenderar att rätta till misstag vi biodlare (dit jag nu försiktigt räknar mig) lyckas ställa till med. Det är trösterikt. Och de två samhällena växer till sig. Framförallt verkar den blå drottningen yngla av sig rejält. Men producerar de så mycket honung? Är de inte lite tröga med att bygga ut? Det verkar vara körigt för dem. Hinner de med? Orkar de? Jag ställer fram ett vattenbad med stenar i så att bina varken ska törsta eller drunkna. Och till hösten skördar jag åtta ramar.
Nu behövs en slunga. Jag skaffar en tvåramars handvevad. Den är ändå rätt dyr. Jag vevar. Apparaten skakar och jag måste halvt ligga på den för att hindra den från att hoppa omkring på köksgolvet. Men honungen rinner ut, och burkar blir det, tillräckligt många för att min stora familj ska få var sin tilldelning.
Nu har den tredje säsongen passerat. Jag kanske inte längre räknas som nybörjare, även om jag känner mig som sådan. Jag kan fortfarande inte alla termer, och pratar inte så insatt som jag tycker att de andra gör. Jag måste fortfarande läsa på om biets livscykel, och kolla in youtube om allt från honungsrörning till oxalsyrabehandling. Men sa inte också läraren att en biodlare aldrig blir färdiglärd?
